När hjärtat snör ihop sig

Tittar på min lilla gosevovve Alice och känner en oerhörd glädje och tacksamhet över att just hon finns i mitt liv. Tänker ibland på den där första tiden när hon kom, hur jag laddade och förberedde mig innan (se här) och hur de första veckorna blev.

modell 767

När hon kom var hon såååå försiktig och det växte aldrig riktigt bort. Efter de första dagarnas mycket osäkra lilla bebis Alice blev hon säkrare inne och fick riktiga valprus (se här) och sen kom den stora chocken då hon en dag efter någon vecka hemma hos oss blev helt täck med otäcka kliande utslag.

Dessa utslag var hemska och jag sökte genast veterinärvård för henne. Veterinären på kliniken här i stan blev så bekymrad att hon började prata om att det inte var värdigt för henne att leva vidare och att hon skulle behöva medecinsk vård hela livet. Jag var helt chockad när jag kom ut från kliniken och visste varken ut eller in. Efter ett par tre månader med tabletter, specialkost och specialmedel att tvätta och smörja henne med försvann äntligen de där otäcka utslagen. Nu äter hon vad som utan att reagera nämnvärt, skulle kunna kalla henne glufs glufs (om man bortser från att hon inte alls vill äta hundmat).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När man har det så gott tillsammans som vi har vill man inte gärna tänka på slutet och hur det kommer att bli. Läser en blogg där de har en liten kines, Buzz, som liknar Alice väldigt till utseende. Buzz har fått cancer och de har gått i valet och kvalet om de ska strålbehandla honom eller inte. Igår genomgick han sin första strålbehadling och är idag riktigt medtagen. Läser hennes inlägg och hjärtat snör ihop sig i bröstet – Fy vad hemskt när någon nära kär blir sjuk oavsett om det är en människa eller ett djur!

Annonser